Alla vanliga frågor om Metakognitiv Terapi (MCT)

I detta inlägg har vi försökt samla så många av de vanligaste frågorna om metakognitiv terapi som möjligt. I menyn nedan återfinns en lista på alla frågor som besvaras, där det går att klicka på rubriken för att komma direkt till just det avsnittet.

Grundläggande frågor om MCT

Vad betyder egentligen metakognitiv?

Vad menas med att man inte jobbar med innehållet i tankarna?

Om man inte analyserar tankarna – vad gör man då istället?

Är MCT en ny terapiform eller har den funnits länge?

Vad innebär det att MCT är evidensbaserad?

Frågor om tankar, oro och övertänkande

Vad räknas egentligen som övertänkande?

Är oro och ältande alltid dåligt, eller finns det “normal” oro?

Varför får vi så många negativa tankar automatiskt?

Kan man verkligen välja att inte oroa sig?

Vad menas med att oro och grubbel är en “strategi”?

Frågor om kontroll och fokus

Hur lär man sig göra annat än att älta, när tankar på problem dyker upp?

Jobbar man i MCT med att trycka undan tankar?

Vad är skillnaden mellan att ignorera tankar och att förhålla sig annorlunda till dem?

Finns det en risk att man blir känslokall eller likgiltig?

Frågor om hur terapin går till

Gör man övningar mellan sessionerna?

Pratar man alls om sin bakgrund eller sitt förflutna?

Frågor om diagnoser och målgrupp

Måste man ha en diagnos för att gå i MCT?

Vad betyder transdiagnostisk modell?

Fungerar MCT vid långvariga problem?

Kan MCT användas vid trauma utan att prata detaljerat om traumat?

Frågor om effekt och resultat

Hur snabbt kan man märka förändring?

Hur många sessioner brukar en behandling ta?

Finns det personer som MCT passar mindre bra för?

Frågor om känslor och upplevelser

Om man inte analyserar tankarna – vad händer med känslorna?

Så alla människor är egentligen lika känslostarka, det handlar bara om hur man reagerar?

Kommer jobbiga känslor att försvinna?

Är det normalt att känna motstånd i början?

Kan det bli värre innan det blir bättre?

Kan man använda MCT-principer på egen hand?

Frågor om MCT, för psykologer

Är inte MCT bara en lite ny version av ACT?

Det känns ibland som att MCT utger sig för att vara en mirakelkur som kan användas på precis allting, stämmer det?

Grundläggande frågor om MCT

Vad betyder egentligen metakognitiv?

“Meta” är grekiska och betyder egentligen “bredvid” eller “efter”. När vi på svenska eller engelska använder ordet gör vi det för att beskriva fenomenet där någonting uttalar sig om sig själv. En karaktär i en film som säger en klisché och sedan “gud, vilken billig replik” gör alltså en meta-replik om sig själv och filmen den är med i.

På samma sätt som det går att skriva repliker om repliker, verkar vi människor kunna forma tankar om vårt eget tänkande, och dessa kallas metakognitioner. “Det känns som att jag nästan behöver oroa mig för min hälsa för att inte missa något viktigt symtom” är alltså en tanke om hur man tänker. Att jobba metakognitivt innebär att synliggöra och utmana meta-tankar som skapar psykologiskt lidande.

Vad menas med att man inte jobbar med innehållet i tankarna?

Om vi bygger vidare på svaret på föregående fråga: en person som har metakognitionen “det känns som att jag nästan behöver oroa mig för min hälsa för att inte missa något viktigt symtom” blir det tydligt att hens problem inte i första hand rör hälsan, utan bilden personen har om sitt oroande för sin hälsa. Att “gå in i innehållet” i personens tankar hade kanske involverat att fråga “men du har ju sökt vård 20 gånger nu, är det inte bra att låta bli att söka en gång till?”, det vill säga att vi intresserar oss för hur mycket eller lite vård personen söker. Vi intresserar oss mer för frågor som “ok, om man känner att man nästan måste oroa sig för sin hälsa för att inte missa någonting viktigt verkar det bli många turer till vårdcentralen. Men om det inte stämde att oro för din hälsa hjälper dig upptäcka saker i tid, hade du kunnat söka mindre vård då?”. Vi försöker alltså jobba med “tankarna som styr tänkande” istället för att med argument bemöta eller bekämpa olika orostankar. 

Om man inte analyserar tankarna – vad gör man då istället?

Vi analyserar inte tankar, men däremot analyserar vi tankar om tänkande. Som vi ser ovan går vi inte in och frågar vad som talar för eller emot sjukdom, men däremot kan vi diskutera vad som talar för eller emot att oroande för sjukdom är hjälpsam eller ej. Därtill gör vi mycket upplevelsebaserade övningar för att känna på hur alternativ till logisk analys av tankar kan se ut. Hur en sådan övning kan se ut kan du läsa mer om här

Är MCT en ny terapiform eller har den funnits länge?

Grunden till MCT lades på 90-talet när Adrian Wells och Gerald Matthews forskade på uppmärksamhet och dess koppling till psykologiskt lidande. Därefter har terapiformen växt internationellt och har idag hundratals praktiserande terapeuter.

Vad innebär det att MCT är evidensbaserad?

Kort och torrt uttryckt kan man säga att en psykologisk behandling kan kallas evidensbaserad om man bedrivit flera studier där man behandlar patienter enligt metoden och jämför med patienter som inte fått någon behandling (för att säkerställa att det är behandlingen, och inte tid, som står för en eventuell förbättring). Sker en positiv förändring tillräckligt ofta och förutsägbart över flera studier kan man då säga att evidensen för metodens effektivitet växer. Vi har ett längre blogginlägg på MCT:s forskningsstöd du kan läsa här 

Frågor om tankar, oro och övertänkande

Vad räknas egentligen som övertänkande?

Vi har flera bloggposter om detta som du hittar här

Är oro och ältande alltid dåligt, eller finns det “normal” oro?

Det finns absolut normal oro, MCT jobbar inte med att “förbjuda” patienter från oroande och ältande, utan med att utmana antaganden om att oro och ältande är okontrollerbart, farligt för hälsan eller produktivt. MCT skulle kanske rama in det så här: det må finnas normala orosmoment, men hur hjälpsamt är det för oss att gå in och oroa oss för det? 

Varför får vi så många negativa tankar automatiskt?

Det finns en uppsjö av hypoteser här. En evolutionärpsykologisk teori är att hotskanning hjälpt oss överleva som art eftersom den hållit oss alert och fått oss att upptäcka faror tillräckligt tidigt för att fly från dem. Kognitiva teorier skulle kanske hävda att vårt behov av att förstå obehag är så stort att vi ibland kopplar en jobbig känsla till en jobbig tanke utan att säkert kunna säga att känslan verkligen uppstod på grund av tanken.

Inom MCT är vi dock mindre intresserade av att fastslå negativa tankars rötter och mer intresserade av hur vi undviker att fastna i ältande eller oro kring dem.

Kan man verkligen välja att inte oroa sig?

Det verkar så. Vi kan absolut inte välja vilka orostankar eller oroskänslor vi spontant får av en association eller ett minne, men det verkar till stor del valbart hur vi förhåller oss till vår första känsla eller tanke. Vi går in mer på denna fråga här

Vad menas med att oro och grubbel är en “strategi”?

Det låter kanske kontraintuitivt - snarare uppfattar många oro och grubblande mest som jobbiga tankespiraler man bara vill sluta med. 

Teorin bakom att kalla det strategi är dock följande: det verkar obehagligt och utmanande för oss att låta negativa tankar stå “oemotsagda”. Om tanken “tänk om min partner hatar mig” kommer från ingenstans väcker den kanske en oro, sorg eller rädsla. För vissa kan det bli kortsiktigt lindrande att finna en förklaring eller komma med ett motargument “jag tror inte han hatar mig, då hade han väl inte sagt att han älskar mig så ofta?”. Problemet för många som lider av övertänkande är att detta motargument lätt utmanas. “Men tänk om han säger så för att han i själva verket hatar dig?” och så vidare. Ofta blir obehaget värre ju längre man håller på. Oroande eller grubblande kallas alltså strategier för att det man använder en intern argumentation som medel för att finna tillfällig lättnad när man lyckas argumentera emot en jobbig tanke. Tyvärr är det en strategi som lätt blir ohjälpsam i längden då man lägger ganska mycket tid på att försöka kontrollera någonting som sällan låter sig tystas med logik och rationella argument. 

Frågor om kontroll och fokus

Hur lär man sig göra annat än att älta, när tankar på problem dyker upp?

Genom konkreta övningar i terapirummet. Här och här finns det närmare beskrivet hur det går till.

Jobbar man i MCT med att trycka undan tankar?

Nej, och det är en absolut avgörande skillnad. Att trycka undan tankar brukar kretsa kring ordet “inte” och leda till interna instruktioner såsom “tänk inte på detta nu”. Vad som då sker är att man lätt börjar betrakta sina tankar som någonting man bör undvika, och dessutom gå in i försök att trycka bort, som sällan lyckas. Dessutom kan “misslyckade” försök att tränga bort bidra till en känsla av att inte kunna kontrollera sina tankar, trots att man utifrån ett MCT-perspektiv då försöker kontrollera “fel” aspekt av sitt tänkande. Mer info om skillnaden mellan losskopplad uppmärksamhet som MCT förordar och bortkoppling som vi i MCT vill undvika finns här

Vad är skillnaden mellan att ignorera tankar och att förhålla sig annorlunda till dem?

Detta är en fråga som ofta dyker upp och kan besvaras hur ingående som helst. Det korta svaret utifrån MCT-teori är att vi varken ignorerar, trycker undan eller aktivt bearbetar den överväldigande majoriteten av alla tankar vi får på en dag. När vi rör oss genom vår dag och stöter på dofter, personer och föremål som utan vår inverkan väcker associationer och minnen till liv låter vi en stor del av dem komma och gå som de vill. Att exempelvis känna doften av regn på asfalt och sedan med förvånansvärd klarhet minnas att man känt exakt samma lukt för 20 år sedan kan vara en stark upplevelse, men sällan en som vi lägger lång tid på att analysera. På sin höjd brukar det utmynna i ett “oj, jag visste inte att jag fortfarande mindes det där” och sedan går man vidare. Det känns inte rimligt att säga att man då har “tryckt bort” sin association, bara för att man inte uppehållit sig i den någon längre tid.

Målet i MCT är alltså att fler och fler av de tankar man lägger tid och energi på att lösa eller finna svar på ska komma att behandlas som minnet i exemplet ovan. Något att lägga märke till, notera, och låta leva sitt eget liv utan försök att påverka, påskynda eller hålla kvar.

Finns det en risk att man blir känslokall eller likgiltig?

Detta är en intressant fråga som dyker upp ibland. En MCT-terapeut skulle kanske bemöta frågan med en motfråga: “Är det att oroa sig som ger en medkänsla och empati?” Syftet med detta blir att försöka visa hur det kanske finns positiva meta-antagenden om oro, det vill säga att man blir bättre på att tänka på andra människor av att oroa sig. Detta brukar adresseras i slutskedet av en MCT-behandling med interventioner som exempelvis att oroa sig varannan dag under en vecka, och göra det mindre varannan dag. Målet blir sedan att summera om man blev en mer empatisk på oros-dagarna eller om det tvärtom är så att man kan vara empatisk utan att oroa sig. Om så är fallet skulle skälen att oroa sig mindre växa ytterligare. Men som sagt - allt detta går att testa väldigt konkret inom MCT. 

Frågor om hur terapin går till

Gör man övningar mellan sessionerna?

Det är vanligt att man får hemuppgifter mellan sessionerna, ja. Oftare i form av att öva på att inte svara på sina triggertankar, än att man ska sätta sig och “öva” på någonting 10 minuter varje dag.

Pratar man alls om sin bakgrund eller sitt förflutna?

Vi ser inte fördjupning av den egna historien som ett givet inslag i alla terapier, men självklart händer det att det blir relevant att prata om. Om man exempelvis söker behandling för att man alltid skannar sin omgivning efter hot, och det framkommer att man växt upp med våld i hemmet blir det ofta naturligt att stanna upp där. Man kan då ofta förstå hur hotskanning haft en funktion historiskt, och sedan använda denna förståelse för att finna andra sätt att handskas med sina känslor i nutid. 

Frågor om diagnoser och målgrupp

Måste man ha en diagnos för att gå i MCT?

Nej, för att gå i MCT behöver man ett psykologiskt problem som man är motiverad att arbeta med, och gärna en öppenhet för att minska oro, ältande och annat övertänkande.

Vad betyder transdiagnostisk modell?

Vi har ett helt blogginlägg om detta som du finner här.

Fungerar MCT vid långvariga problem?

Det går såklart inte att garantera framgång i varje individuellt fall men flertalet anekdoter och även kliniska studier (till exempel den här) vittnar om att MCT kan hjälpa vid långvarig problematik.

Kan MCT användas vid trauma utan att prata detaljerat om traumat?

Ja, vi har ett helt blogginlägg på temat som du hittar här.

Frågor om effekt och resultat

Hur snabbt kan man märka förändring?

Alla frågor om resultat och positiv förändring är svåra att svara på av två stora anledningar. För det första är alla människor olika och kan behöva olika terapiformer och olika lång tid i dem för att märka skillnad. För det andra finns risken att ett svar på frågan blir en orostanke. “Det stod på hemsidan att det skulle ta 4 sessioner att känna förbättring, jag har gått 2 nu och jag känner inte att det fungerar, betyder det att jag gör något fel?” Med det sagt är det fullt förståeligt att den som funderar på att söka MCT vill ha ett hum om vad den kan förvänta sig. Många upplever med allt detta sagt en förändring till det bättre efter 4-5 sessioner.

Hur många sessioner brukar en behandling ta?

MCT är utformad för att vara en kort och koncentrerad terapi. De behandlingsmanualer man hittills forskat på omfattar  8-10 sessioner med träffar en gång i veckan. Vanligtvis träffar vi patienter cirka 8-12 tillfällen, ibland fler och ibland färre. Vi rekommenderar veckovisa möten men förstår att omständigheter som arbetsschema och andra omständigheter ibland gör det nödvändigt att sprida ut träffarna. Kort sagt går den stora majoriteten i MCT under ett par månader och sedan eventuellt enskilda uppföljningssamtal. 

Finns det personer som MCT passar mindre bra för?

Ja. Eftersom MCT bygger så mycket på att kunna se sitt tänkande lite “utifrån” är det svårt att jobba med om man har stora svårigheter med perspektivtagande och abstrakt tänkande. 

Frågor om känslor och upplevelser

Om man inte analyserar tankarna – vad händer med känslorna?

Detta är en otroligt intressant fråga väl värd en hel bloggtext. MCT jobbar utifrån hypotesen att stora delar av vårt känsloliv är del av ett självreglerande system och att ångestproblematik har mindre att göra med att vara en “orolig person” eller “ha för starkt känsloliv” och mer att göra med olika försök att själv gå in och försöka styra sitt mående. Enkelt uttryckt kan dessa försök “störa” känslosystemets naturliga regleringsprocesser och skapa loopar av kontrollförsök, känsla av misslyckande och en uppfattning om att enda sättet att komma tillrätta med sina bekymmer är att försöka utöva ännu mer känslomässig kontroll.

Så alla människor är egentligen lika känslostarka, det handlar bara om hur man reagerar?

Viktig fråga - nej, i hypotesen om självreglering finns det utrymme för individuella variationer i känslomässig reaktivitet.

Om vi tänker oss att tendensen att spontant reagera med oro eller ångest är en egenskap som är normalfördelad över befolkningen ser vi snabbt hur samma händelse (till exempel att bli uppsagd från sitt jobb) rimligtvis kan uppfattas som olika stressande av olika personer, även när man kontrollerar för faktorer som ekonomisk situation och statistisk möjlighet att få ett nytt jobb. Man skulle på MCT-språk säga att vissa får en starkare triggande upplevelse. Tyvärr går denna tendens ibland hand i hand med starkare antaganden av typen “jag måste lugna ner mig så att jag fort kan söka ett nytt jobb”, vilket kan leda till en nedåtgående spiral av lösningsförsök och fokus inåt på den egna ångesten.

Det finns en viss orättvisa inbyggd i detta - ju mindre triggad man blir, desto lättare blir det att låta sitt känsloliv sköta sig självt och reglera ner sig ganska snabbt. Ju mer triggad, desto jobbigare känslor, desto lättare att vilja gå in och korrigera. Olika stark känslomässig reaktivitet kan med andra ord påverka vilka meta-antaganden om kontroll och styrning man har, men det verkar finnas stor möjlighet att påverka sina meta-antaganden om man får erfarenheter som faktiskt pekar på att känslor kan ta hand om sig själva. Och detta är varför MCT kan hjälpa även om man är benägen att spontant bli “mer triggad än andra” - inte genom att ta bort triggern, utan genom att ändra inställningen till vad man känner att man behöver göra med den. 

Så nej, det verkar konstigt att säga att alla människor skulle vara lika känslostarka och att ens mående bara avgörs av hur man reagerar. Att hävda detta riskerar att övergå i ett slags toxisk positivitet där man inte visar respekt för olika människors olika förutsättningar. Trots detta verkar människor med alla möjliga olika förutsättningar kunna bli hjälpta av att undersöka om man faktiskt kan minska oroande, trots en stark känslomässig reaktivitet.

Kommer jobbiga känslor att försvinna?

Vi som jobbar med MCT ser jobbiga känslor som en normal del av livet. Vi kan inte säkert uttala oss om hur ens spontana känsloliv kommer att reagera när man minskar sitt oroande och ältande, men många upplever att även tuffa perioder som beror på saker utanför ens egna psyke kan bli lättare att hantera om man lägger sitt fokus utåt, på det som behöver göras, snarare än att vara problemdrabbad och därtill oroa sig för sina problem.

Är det normalt att känna motstånd i början?

Att gå i terapi är för de allra flesta en ambivalent process. Man går och pratar med en okänd människa om vissa av sina mest privata problem - och att känna motstånd mot detta är både sunt och normalt. Dessutom är det normalt att känna visst motstånd när man tillsammans med terapeuten börjar titta på alternativa sätt att handskas med plågsamma tankar och känslor, eftersom det ofta innebär att möta dem på ett sätt som man lyckats undvika. Förhoppningsvis blir eventuellt motstånd mindre om man märker att terapiarbetet hjälper en med de problem man sökt för.

Kan det bli värre innan det blir bättre?

Vissa upplever att det kan det vara något utmanande att göra en fallformulering och se alla sina antaganden om sitt tänkande på samma ställe, och se vilka konsekvenser det får. Det kan bli något av en “oj, vad håller jag på med?”- upplevelse. Men generellt sett är arbetet med MCT skonsamt och upplevelsen att det blev värre innan det blev bättre är inte särskilt vanlig.

Kan man använda MCT-principer på egen hand?

Självklart är det teoretiskt möjligt - och om någon har läst texter eller sett videor om MCT och blivit hjälpt av detta är det naturligtvis någonting att fira. Det som komplicerar frågan är att mycket kvalificerad terapi, oavsett skolbildning, involverar en annan person (terapeuten) som ofta hjälper patienten se sitt problem från en ny vinkel. En skicklig terapeut är noga med att kartlägga och återkoppla hur patienters problembeskrivning kan vara en del av problemet, och en förklaring på varför man inte kommer vidare. En bok kan säkerligen bidra med detta också, men risken är samtidigt att man inkorporerar bokens budskap i sin befintliga bild av problemet. 

Kort sagt: ja det kan man, men många av MCT:s strategier fungerar bara om man gjort en MCT-kompatibel inramning av sitt problem, och här kan en terapeuts input vara avgörande.

Frågor om MCT, för psykologer

Är inte MCT bara en lite ny version av ACT?

Denna fråga brukar ofta bemötas antingen genom att säga “nej, de bygger på helt olika grundprinciper även om vissa tankegångar är besläktade” eller “ja, det finns likheter, men också viktiga skillnader”. Båda dessa svar är rimliga men något korthuggna och missar enligt mig en central svårighet med att jämföra terapimetoder som paradoxalt nog blir större och större ju mer de påminner om varandra. 

I ett något mer ambitiöst försök att nyansera huruvida MCT “bara är en form av ACT” kommer jag att utgå från termen “acceptans” och med hjälp av de vetenskapsfilosofiska begreppen “inkommensurabilitet” och “paradigm” driva tesen att MCT och ACT ibland jobbar på sätt som utifrån sett ser väldigt lika ut men utifrån så pass skilda förståelser av grundbegrepp som “acceptans” att försök att likställa metoder eller interventioner är dömt att utmynna i missförstånd.

Acceptans definieras i boken ACT av Hayes, Strosahl och Wilson enligt nedan: 

“[…] acceptance involves the active process of engaging with and at times even enhancing the rich

complexity of one’s emotional reactions as a means of furthering psychological openness, learning, and compassion toward oneself and others. These skills involve consciously experiencing feelings as feelings, thoughts as thoughts, memories as memories, and so on. They allow one to dispassionately

observe one’s mind at work while simultaneously “embracing the moment,” thereby remaining attentive to potentially important contextual clues or signals that might otherwise be missed.” (Hayes, Strosahl och Wilson, 2012, s. 23-24)

Mycket i denna passage påminner tveklöst om koncepten Detached Mindfulness så som det används i MCT, men om vi läser den första meningen i utdraget en gång till finner vi en viktig ledtråd till en avgörande skillnad mellan metodernas ingångar. Vi översätter: 

“Acceptans involverar en aktiv process där man interagerar med, och ibland även förstärker sina emotionella reaktioners rika komplexitet, som ett sätt att förstärka psykologiskt lärande, öppenhet och medkänsla med sig själv och andra.” 

Detta framstår som en paradox för en MCT:are, och många frågor dyker genast upp. Varför ska vi gå in och göra saker om målet är att uppnå ett medvetandetillstånd där man observerar utan att lägga sig i? Hur kan medveten förstärkning av sin egen känslomässiga komplexitet tjäna målet att omfamna “här och nu” precis som det är? 

Detta är varför jag vill ta hjälp av begreppen “paradigm” och “inkommensurabilitet”. Hade jag fortsatt att skriva utifrån MCT:s paradigm hade jag kunnat utforma alla sorters argument för varför dessa “paradoxer” inbjuder till mycket stora teoretiska problem och kliniska utmaningar, som i slutändan troligen hade avfärdats av en ACT-terapeut med orden “han har inte förstått grejen” eller “han ful-tolkar utdraget på det sätt som låter honom framställa MCT som den bättre metoden”. Jag har inte detta som mål. Låt oss bredda diskussionen med lite hjälp av vetenskapsteori.

Thomas Kuhns klassiker Vetenskapliga revolutioners Struktur publicerades första gången 1962 och är ett försök att formalisera de faser som vetenskapliga fält genomgår i sin jakt på bättre svar på sina grundläggande frågor. Centralt för Kuhns resonemang är begreppet “paradigm”. Enkelt uttryckt är ett paradigm en praktik där man inom ett visst fält är ense om teoretiska och praktiska grundantaganden på ett sätt som låter en bedriva vetenskapligt arbete utan alltför stora hinder. Kuhn själv var fysiker i grunden och tog många exempel från detta fält för att belysa sina begrepp. Att vara fysiker innan 1915 innebar enligt honom att man arbetade utifrån ett visst paradigm, kraftigt präglat av Isaac Newtons upptäckter i verket Principia. Att Einstein 1915 lanserade sin relativitetsteori innebar (mycket förenklat) att ett konkurrerande paradigm började ta form, och detta skapade kommunikationsproblem eftersom både newtonsk och einsteinsk fysik använder termer som “gravitation”, men menar helt olika saker med dem. Enligt Kuhn uppstår då inkommensurabilitet mellan paradigmen - översättningssvårigheter stammandes från de respektive paradigmens grundantaganden. Det är till exempel avgörande för att förstå einsteinsk fysik att gravitation är en kraft som kan influera och påverka tid, medan det hos Newton inte är det. Att tala om “gravitation” är alltså att uttala sig om olika saker i dessa två olika paradigm. 

Jag hävdar att det förhåller sig på liknande sätt med MCT och ACT när det kommer till just termer som acceptans. MCT som har en hållning där terapeutiska interventioner på ett eller annat syftar till målet “icke-görande” och att ha ett grundläggande begrepp som enkelt skrivs om till ett verb “att acceptera” inbjuder till frågor som dem jag listade ovan, det vill säga: är inte en radikal form av acceptans att inte göra någonting över huvud taget? Samtidigt känner jag inte på det sättet när jag läser Hayes, Strosahls och Kirks bok - de är skickliga författare och är duktiga på att förmedla den filosofi som präglar just deras paradigm. Att läsa deras bok är att röra sig i ACT-paradigmet, och det är intressant att vistas där och se vilka perspektiv man kan tillgodogöra sig. Det kan samtidigt leda till en viss kognitiv dissonans när man senare “hoppar ur” boken och går tillbaka till sin egen begreppsvärld där MCT ligger närmare till hands.

Sammanfattningsvis verkar det klart nödvändigt att koppla ny kunskap till någonting man redan vet för att få någonting att hänga upp den på, men samtidigt verkar vi dömda att bara delvis förstå det nya om vi inte är öppna för det som är nytt, unikt och utmanar ens förutfattade meningar. Kort sagt: om vi vägrar hoppa mellan paradigm och omfamna olika begreppsvärldar, om så bara för en kort stund, verkar vi dömda att missförstå.  

Så, är MCT inte bara är en lite ny version av ACT? Det beror på vilket paradigm du besvarar frågan utifrån. 

Det känns ibland som att MCT utger sig för att vara en mirakelkur som kan användas på precis allting, stämmer det?

Nej, eller, vissa metoder verkar mer passande för vissa problemområden. MCT:s status som effektiv behandling för GAD verkar befästs mer och mer för varje studie som görs på ämnet. Metodens effektivitet på blandade ångest- och depressionstillstånd är belagt i flera RCT:er. Med det sagt finns områden där MCT verkar mindre effektivt än andra metoder. Rent paniksyndrom verkar vara ett exempel, och MCT:s officiella webbplats rekommenderar klassisk KBT för behandling av paniksyndrom. OCD med fokus på rena beteenden verkar ERP otroligt effektivt för. Prolonged Exposure och EMDR fungerar bra för PTSD, även om MCT i studier visat potential även för detta tillstånd.

Det verkar naturligt för många terapimetoder att genomgå faser av okändhet, framgång, expansion och sedan “stabilisering”, där det blir tydligt vad metoden är effektiv för och inte. Om vi köper tanken att MCT just nu är inne i sin expanderingsfas blir det naturligt att man forskar på MCT för allt från spelberoende till relationsproblem. Denna expansionsfas kommer troligen kulminera i att man får syn på vad MCT bäst, bra och mindre bra för.

Litteratur:

Hayes, Strosahl & Wilson, 2012. Acceptance and Commitment Therapy. The Process and Practice of Mindful Change. Guilford Press, New York.

Kuhn, T, 2017. Vetenskapliga revolutioners struktur. Thales, Stockholm.

Wells, A, 2009. Meta Cognitive Therapy for Anxiety and Depression. Guilford Press, New York