top of page

Detached mindfulness i praktiken



Detached mindfulness (DM) eller “losskopplad uppmärksamhet” som det brukar översättas till på svenska, har en central roll i metakognitiv terapi. I vår tidigare bloggtext gavs svar på några vanliga frågor om DM. Som komplettering till denna kommer nedanstående text i dialogform försöka illustrera hur detached mindfulness rent praktiskt används i terapirummet. Dialogen och patienten är fiktiv, men likväl en representation av vanliga frågor och tankar som brukar dyka upp under övningar i detached mindfulness. För att ge läsaren en så representativ bild som möjligt kommer dialogen att vara ganska lång, och gå igenom vanliga följdfrågor som adresseras, och visa hur terapeuten hjälper patienten att närma sig övningen med hjälpsam målsättning. 


Terapeut (T): Ok, nu när vi talat en del om dina problem med oro och tittat på tidigare sätt du försökt ta dig an dem, känns det ok att testa en övning för att se om det finns andra sätt att tackla de här orostankarna och ångesten som de bringar?

Patient (P): Visst

T: Okej ,vi ska göra en övning i någonting som heter losskopplad uppmärksamhet eller “detached mindfulness”. Själva övningen heter “fri association”. Jag kommer att säga ett antal slumpmässigt valda ord, och din uppgift är att helt fritt “åka med” eller betrakta dina tankar. Om jag säger “sol” kanske tankar om himmel, sommar eller värme kommer, då får de komma. Om det inte kommer några sådana tankar, eller blir tomt i huvudet, försök inte att  “plocka fram” olika associationer. Om du får jobbiga tankar eller känslor, så försök att inte “ta bort” dem. Det vi övar på nu är att låta det som kommer komma, oavsett om det är 0, 10 eller 100 tankar. Du kan hålla dina associationer för dig själv medan jag säger orden och så pratar vi om en liten stund. Känns det ok?

P: Ja. 

T: Bra, då börjar vi: Sol… Brygga… Vänner… Jobb… Mat… Farmor… Göteborg… Oväder… Ok, vi kan ta en liten paus där. Vad hände?

P: Jag fick många minnen. När du sa “brygga” tänkte jag på bryggan vi badade vid när jag var liten, när du sa “vänner” tänkte jag på hur länge jag känt mina vänner. När du sa oväder tänkte jag på att jag fortfarande är rädd för åska. Ungefär så. 

T: Okej, och var det vid något tillfälle som du, så att säga “sorterade” dina tankar, eller plockade bort saker du inte ville tänka på?

P: Jo men lite med åska kanske, jag ville inte stanna kvar i det. 

T: Ok, kan vi testa att göra några ord till, och om du får impulsen att plocka bort eller “gå vidare” från vissa tankar för att du inte vill ha dem där, se om du kan låta den impulsen bara vara. Målet är inte att ha “bra” tankar och känslor, utan att bara undersöka vad som händer när vi låter tankar komma och gå som de vill, ok?

P: Ok.

T: Då kör vi igen. Vinter… Värme… Lägenhet… Fotboll… Barn… Kaffe… Konsert… Ok vi kan ta en paus till, vad hände?

P: Det gick lättare att bara låta tankar, minnen och känslor komma den här gången. Vid “lägenhet” var det som att jag ville gå in och tänka på hur jag ska städa den när jag kommer hem, men jag försökte som du sa att bara låta mig själv titta på själva tanken istället för att gå in och besvara den. Det känns som att jag tänkte mindre. Samtidigt som jag nog ändå försökte upprepa vissa av orden för mig själv. 

T: Intressant, vad tror du det fyllde för funktion, själva upprepandet?

P: Jag tror att jag kanske känner att jag vill kunna berätta för dig vad jag tänkt på.

T: Ok, vad fint att vi kan lägga märke till det. Så lite förenklat kanske du fick spontana tankar som “ok min lägenhet är lite stökig, hur ska jag städa den när jag kommer hem?” men kunde låta bli att engagera dig i den. Men när du fick funderingen “vad ska jag säga när psykologen frågar mig om uppgiften?” så gick du in och engagerade dig i den frågan och försökte hitta en strategi och ett svar?

P: Ja, precis. 

T: Ok. Det verkar alltså som att du skiftade lite mellan att vara en passiv betraktare av tankar/känslor och en aktiv “problemlösare” av vissa tankar?

P: Ja. 

T: Ok, vi ska göra några omgångar till, men jag vill bara ställa en kort fråga först. När du oroar dig för saker, vad brukar du göra då? Brukar du vara en mer passiv betraktare av dina oros-tankar, eller brukar du behandla dem som problem du behöver lägga mental energi på att “lösa”?

P: Det senare, definitivt.  

T: Och vad brukar hända med din oro när du engagerar dig på det sättet i dem?

P: Den blir nästan alltid värre.

T: Ok, så om man på något sätt skulle upptäcka att det gick att förhålla sig så här “o-engagerat” även till oros-tankar, tror du att det hade varit hjälpsamt för dig? 

P: Säkert, men där i stunden känns det verkligen som att jag måste gå in och göra saker. 

T: Men ska vi testa att jag säger “svårare” ord och så ser vi om du kan göra samma sak som vi nyss gjorde? Alla associationer är tillåtna, vi försöker inte styra bort orostankar eller känslor som ångest eller rädsla. Det enda vi är intresserade av är att se om man kan vara passiv mot impulsen att engagera dig eller “problemlösa” kring de här tankarna eller känslorna. Ok?

P: Ok.

T: Sjukhus… Uppsägning… Tragedi… Kyrka… Cancer…  Olycka… Ok vi kan pausa där och prata lite

P: Mycket, mycket svårare. Det kom så många jobbiga tankar och jag blev jätteorolig. 

T: Jag förstår, låt oss gå igenom det i lugn och ro. Du fick en massa jobbiga tankar, och de olika tankarna skapade en känsla av obehag i dig?

P: Det känns som att allt hände samtidigt, jag vet inte vad som kom först.

T: Ok, det är inte så viktigt vad som hände exakt i vilken ordning just nu, men vill du berätta vad som hände vid “sjukhus” till exempel?

P: Jag tänkte att min yngste son skulle bli sjuk, han har haft problem med magen av och till och jag tänkte att det kanske skulle bli illa snart igen och att vi skulle behöva åka in och ut på sjukhus i flera veckor. 

T: Ok, massor av obehagliga tankar. Var det någonstans i det här skedet som du, som vi pratade om tidigare, blev “aktiv” och försökte tänka på hur detta kan undvikas eller liknande?

P: Inte hur det kan undvikas, men jag började tänka på vad vi ätit hemma de senaste dagarna och om någonting var dåligt eller mögligt som skulle kunna ge honom problem med magen.

T: Ok, så någonstans bland de här tankarna kom frågan “har vi ätit något dåligt hemma?” och du gick in och försökte besvara den tanken för att finna någon typ av svar?

P: Jag tror det.

T: Ok, så det låter som att du engagerade dig i vissa problemformuleringar som “har jag gjort något fel så att det här skulle kunna hända?”

P: Ja, jag tänkte inte på det då, men så är det nog

T: Ska vi testa att göra samma övning en gång till, och så undersöker vi om det går att låta även frågor såsom “vad kan jag göra?” eller “vad har jag gjort?” bara få finnas där, utan att varken tvinga bort dem eller försöka besvara dem?

P: Ok.

T: Sjukhus… Uppsägning… Tragedi… Kyrka… Cancer… Olycka… Ok, vi kan pausar en gång till.

P: Det gick lite lättare. Jag kände mig lite rädd och orolig, men jag försökte att behandla både tankar på allt dåligt som kunde hända och mina egna lösningsförsök mer “likadant” och inte gå in i dem men heller inte skjuta bort dem. 

T: Okej, fint jobbat! Vi kommer få tillfälle att känna på det här sättet att bemöta tankar och känslor flera gånger framöver men det var bra att vi kunde lägga en ordentlig grund här. 

P: Ja, det är mycket svårare än vad jag trodde, eller det är som att man både ska “tänka på ingenting” men samtidigt så får man ju tänka på saker, jag vet inte.

T: Du har helt rätt, det är klurigt. Jag fattar att detta är en ny grej och att vi inte har så mycket erfarenhet att gå på ännu, men det verkar som att du kunde se, notera och förhålla dig passivt till impulser om att problemlösa eller oroa dig för de här jobbiga tankarna du fick?

P: Jo men lite kanske. Men det kändes fortfarande jobbigt

T: Absolut, det är svårt att styra sina spontana känsloreaktioner på tankar: jag känner själv ingen som kan göra det. Men den här känslan av jobbighet, brukar den förlängas eller förkortas av att gå in i och försöka problemlösa kring de här orostankarna när du får dem i vardagen?

P: Förlängas, det känns som en evig tennismatch i huvudet.

T: Så om man blev mer van vid att bara låta vissa av de här tankarna studsa förbi, trots att de skapar ett obehag, tror du att man på längre sikt skulle lägga mindre tid på de här jobbiga oros-looparna?

P: Jo men kanske, nu när du säger det så. 


Notera hur terapeuten vid flera tillfällen stannar upp och frågar om patientens mål med olika aktiviteter. Försöker hen trycka bort tankar, komma på lösningar, ha bra saker att säga till terapeuten, lindra sin oro etc? Detta fångas upp och korrigeras för att säkerställa att patienten inte får en upplevelse av detached mindfulness som ett “verktyg” man kan ta till för att lindra eller “tänka bort” ångest. Snarare än ett verktyg är DM ett tillstånd av icke-engagemang. Målet är inte att kontrollera känslor eller tankar, utan att se om det går att “göra mindre” av mentalt problemlösande som riskerar förlänga och förvärra tillstånd som oro och ångest. Vi hoppas att denna fiktiva dialog kunnat komplettera läsarens förståelse av begreppet Detached Mindfulness och hur det används i metakognitiv terapi. 

238 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page