MCT och stress

Enligt statistik från Försäkringskassan berodde nästan exakt en femtedel (19,7%) av alla sjukskrivningar i december 2025 på stressrelaterad ohälsa. Stress är utan tvekan ett stort samhällsproblem, men ordet “stress” verkar betyda väldigt olika saker beroende på person och kontext, vilket gör att diskussionen om stressrelaterad ohälsa kan bli bred och diffus. I denna text kommer vi att försöka ge ett perspektiv på hur stress och oro för sina stressnivåer kan hänga ihop. 

Texten riktar sig inte primärt till dig som befinner dig i en pågående situation med ohållbara stressnivåer, som exempelvis orimliga krav på övertid från arbetsgivare eller kombination av jobbstress och pågående familjekris. För denna typ av problematik är ofta en kombination av kontakt med närmsta chef, företagshälsa, läkare, arbetsterapeut eller socialtjänst att föredra för att kunna anpassa situationen och därigenom minska stressmomenten. Den primära målgruppen för denna text är snarare personer som tidigare haft problem med stressrelaterad ohälsa och är på bättringsvägen, men fastnar mycket i frågor som “hur lägger jag den här dagen på en lagom nivå som inte stressar mig för mycket och riskerar att jag mår sämre igen?”. Här finns ofta en givande MCT-ingång.

Hur definierar vi stress och varför är det viktigt?

I denna text kommer stress att användas som synonymt med “belastning”. Att lyfta en hantel är att utsätta kroppen för stress, och att leda ett krävande möte innebär en psykologisk stress eftersom det ställer krav på vår förmåga att lyssna, tala, förmedla ord och känna in övriga deltagare. I den här texten kommer allt som bidrar till psykisk eller fysisk belastning att kallas för “stressorer”, och vi kan som ovan se hur ett överskott av belastning kan få negativa konsekvenser - att försöka lyfta en alldeles för tung vikt med fel teknik är inte bra för kroppen och att leva med ohållbart hög psykisk stress under lång tid och utan återhämtning är inte bra för psyket.

För en del av befolkningen, som lever i en situation med alldeles för hög psykisk belastning, verkar det helt i sin ordning att försöka minska antalet stressorer. Samtidigt verkar det finnas en annan grupp, som har gjort anpassningar och dragit ner på stressen i sitt liv, men oroar sig mycket över att "återfalla" i stressproblematik. Detta kommer vi att tala om nu, genom att skilja på begreppen stress och oro.

Hur skiljer vi mellan stress och oro? 

Stress definieras som sagt som “belastning”. Oro definierar vi som “kedjor av inre resonemang som försöker lösa problem, men samtidigt finner nya problem med de lösningar som presenteras, på ett sätt som gör det svårt att sluta”. I denna uppdelning är det alltså fullt möjligt för någon att vara under hög stress utan att oroa sig. Ett exempel på detta skulle kunna vara en barnmorska som jobbar med en komplicerad förlossning och behöver kalla på förstärkning från en läkare för en akutbedömning. Hon är under mycket hög stress på grund av situationens natur, men det är fullt möjligt att hon lägger 0% av sin uppmärksamhet på att oroa sig över förlossningens utfall, och desto mer uppmärksamhet på förlossningen, den faktiska uppgiften hon jobbar med.

På andra änden av spektrumet kan vi tänka oss någon som har för lite att göra på sitt jobb på grund av dålig delegering av arbetsuppgifter. Denna person kanske går hela dagar och oroar sig över att hans chef kanske ser honom som värdelös för att han “inte gör någonting om dagarna”. Här har vi låg stress, men hög oro. 

Naturligtvis är verkligheten mer nyanserad än så här: stress kan leda till oro kan leda till stress, men det är enligt mig rimligt att betrakta dem som olika fenomen trots deras beröringspunkter. Anledningen till att betrakta dem som olika fenomen blir ännu tydligare när vi nu går in på hur man pratar om stress och oro i MCT.

Hur pratar man om stress i MCT?

Det finns enligt mig olika “stilar” inom MCT som närmar sig frågan om stress hälsorisker på olika sätt. Vissa MCT-terapeuter menar att hälsoriskerna med stress är kraftigt överdrivna och att oroande över stress kan minska om man tillsammans går igenom bevisen för och emot att stress är farligt för kropp och sinne. Jag som skriver den här texten har personligen en mer “agnostisk” stil, där jag inte går in i att argumentera om stress ur ett medicinskt perspektiv utan strikt från ett metakognitivt sådant. Jag är mer intresserad av frågan “vad gör kunskapen om stress hälsorisker med vår oro?” än “tänk om hälsoriskerna med stress är överdrivna”. För att göra detta kommer jag att använda olika trafikskyltar som metaforer. 

Exempel 1: att påtala olycksrisker sänker antalet olyckor

Tänk dig att du kör bil, och ser skylten “olycksdrabbad korsning”. Vad vill skylten förmedla? Två saker: dels det bokstavliga budskapet “här sker ofta olyckor” men även det underförstådda budskapet “ –därför ska du sänka farten”. Att påtala faktumet “här sker många olyckor” har alltså potential att ändra människors beteende på ett sätt som kan sänka antalet olyckor. Detta verkar vara ett exempel på hur fakta och påtalande av fakta hjälper oss ändra vårt beteende på ett ändamålsenligt sätt: att påtala olycksrisken minskar alltså olycksrisken.

Exempel 2: att påtala stress sänker inte alltid stress

Ur ett MCT-perspektiv blir det ofta tvärtom när det rör stress. Kunskapen “att vara stressad över lång tid är farligt” verkar inte alltid hjälpa människor stressa mindre. Tvärtom: för vissa riskerar det budskapet att leda till mer stress och oro. 

Men frågan kvarstår: om stress är farligt, och det inte hjälper att påtala det - vad ska man göra istället?

Hur kan man förhålla sig till stress utan att förneka dess risker? 

Vi kan anta att det finns problem med hög stress under lång tid och utan återhämtning. Vi kan samtidigt se hur meta-antagandet “jag vet att stress är farligt och jag behöver påminna mig om faran med stress” inte verkar hjälpa en att stressa mindre. Ett förslag på förhållningssätt blir, som nämndes tidigare i texten, att bli bättre på att skilja mellan stress och oro. Här är en dialog som illustrerar hur det skulle kunna låta mellan en fiktiv patient (P) och terapeut (T).

P: Jag är som sagt jättestressad idag, efter det här mötet är det liksom full fart hela dagen och min nästa riktiga “paus” är inte förrän lördag förmiddag då jag har några timmar att vila upp mig. Men sen börjar det igen, resa hela söndagen och sen är veckan igång. Fan, jag funderar på att sjukskriva mig…

T: Det låter jättejobbigt, och självklart är det vettigt att dra i nödbromsen om du verkligen tror att det är det bästa för din hälsa. 

P: Jo fast jag har varit utbränd en gång tidigare, då var det i ärlighetens namn mycket värre än så här.

T: Ok, men om jag då får utforska lite här. Nu när du beskrev din stressade situation alldeles nyss - hur fick det dig att må?

P: Jag fick direkt lite puls, kände att stressen drog igång. 

T: Ok, så bara att beskriva läget gav dig en del stressymtom.

P: Definitivt.

T: Att tänka på det sättet, räkna upp sakerna man har framför sig och kanske göra planer för hur man ska ta sig an dem på bästa sätt, vad brukar du kalla det?

P: Jag vet inte, det känns som att jag stressar.

T: Det kan vara ett sätt att beskriva det, men det låter samtidigt som att du oroar dig?

P: Så kan det vara, jag vet nog inte riktigt skillnaden.

T: Det finns ingen perfekt definition av skillnaden, men jag brukar tänka att stress beskriver “belastning” och oroande beskriver “en sorts tänkande där man letar efter lösningar men mest finner fler problem”.

P: Då oroar jag mig mycket, definitivt. Men jag oroar mig mer när jag är stressad. Är det vanligt?

T: Mycket vanligt. Hur kan vi förstå det, att man oroar sig mer när man redan är stressad?

P: Det låter kanske konstigt, men jag känner att eftersom stress ju är dåligt så vill jag se om det finns sätt som jag kan jobba smartare, komma på lösningar som gör att jag kan ta mig igenom dagen eller veckan utan att stressa. 

T: Det är ju ett rimligt mål, men vad händer i praktiken?

P: Ja nu när vi pratar om det leder det ju mest till att jag oroar mig.

T: Och vad händer då med ditt mående?

P: Jag verkar få mer stressymtom. Just det, och när jag känner mer stress vill jag bli av med den, men då börjar jag oroa mig, och så vidare… 

T: Just i det här fallet verkar det så. 

P: Men samtidigt kommer jag bränna ut mig om jag inte håller koll på detta, och det känns så dumt att inte hålla koll på signaler om att man pushar sig för långt. Det var ju exakt det som hände senast.

T: Jag förstår, och det är såklart ingen av oss som vill det. Men om jag frågar så här - hur mycket tror du på påståendet “jag behöver tänka för att minimera min stress”?

P: 100%. 

T: Och det låter rimligt. Samtidigt blir jag nyfiken på om det också hänger ihop med att det blir mycket oroande?

P: Ja.

T: Ok, vi gör ett tankeexperiment: låt säga att du trodde noll procent på det påståendet. Du såg ett fullspäckat dagsschema och tänkte “jag behöver inte ‘tänka smart’ kring den här dagen för att sänka min stress”. Hur hade det känts?

P: Det är blandat. Jag blir lite rädd, men jag blir också ganska lättad bara av att du säger så.

T: Vad fint att höra. Så om du hade gett dig själv tillåtelse att inte “planera bort” din stress, kanske det hade gjort dig lugnare?

P: Definitivt. Det är ju lika mycket att göra, men det känns som att ett lager av krav försvinner. Är det då oro som försvinner?

T: Ja. Stressorerna verkar vara kvar, men oroandet för hur man ska ta sig an dem verkar kunna minska. När vi pratar om det på det här sättet, hur mycket håller du då med om påståendet “jag behöver tänka för att minimera min stress”?

P: Kanske 60-70%.

T: Ska vi se om vi kan skifta till en upplevelsebaserad övning för att känna ytterligare på det påståendet och olika sätt att förhålla sig till det?

P: Ja, gärna. 

Som vi ser handlar arbetet i första hand inte om att minska patientens stress/belastning, utan hans oroande över den. När meta-antaganden om stress och dess betydelse ifrågasätts verkar oron för stressen minska. 

Sammanfattning

I denna text har vi gått igenom en av många definitioner av vad stress är, hur man kan skilja mellan stress och oro, hur meta-antaganden om stress kan leda till mer oroande, och hur en dialog mellan terapeut och patient kan se ut när detta ämne diskuteras. Denna text är som sagt inte menad att ifrågasätta de väldokumenterade hälsoriskerna med stress - utan att visa hur vår kunskap om hälsoriskerna med stress inte alltid blir hjälpsamma för dem som kommer tillbaka från stressproblematik.

I detta gränsland mellan stress och oro har i vår erfarenhet MCT potential att rama in problemet på ett sätt som kan minska oroande för stress, på sätt som kan ge mer tid och energi åt det som är viktigt i ens vardag. Du som har fler funderingar om MCT och stress är välkommen att boka ett kostnadsfritt infosamtal, vi svarar gärna på frågor.