I denna text kommer vi att sammanställa den senaste forskningen om MCT och dess tillämpningar för olika psykologiska tillstånd. Huvudfokus kommer att ligga på ångest och depression, men även studier på PTSD och hälsoångest kommer att beröras. Texten har fyra huvudstycken, där det första nog är mest relevant för dig som vill få en snabb överblick. Resterande stycken går in i lite mer detalj i syfte att nyansera och diskutera de fynd som presenteras först i texten.
Hur ser forskningsläget för MCT ut?
Kort svar: bra. Studier har visat god förbättring av psykologiskt mående för patienter med ångest/GAD, depression, PTSD och OCD. Den hittills största forskningsöversikten är en så kallad meta-analys författad av Normann och Morina från 2019. Normann och Morina sammanställde resultaten från 25 studier på MCT bedrivna mellan 2009 och 2018. Nedan följer ett stickprov på slutsatserna från några av de studier som inkluderats i denna meta-analys.
10 patienter med depression i kombination med andra psykiatriska diagnoser fick individuell MCT, 7 blev av med sin depression, 2 förbättrades, 1 var oförändrad. En stor majoritet av deltagarna blev även av med sina andra psykiatriska diagnoser. (Hjelmdal et al. 2017)
10 patienter med behandlingsresistent depression fick MCT i gruppformat. 7 blev fria från depression, 2 förbättrades och en var oförändrad vid uppföljning 6 månader efter behandling (Papageorgiou & Wells, 2015)
MCT jämfördes med KBT för 74 patienter med PTSD, Social ångest eller paniksyndrom. Båda metoder visade god effekt för behandling av de listade ångestsymtomen: 55,4% av MCT-patienterna och 36,8% av KBT-patienterna blev botade eller reliabelt förbättrade vid eftermätning (Johnson et al. 2017)
28 patienter med svårbehandlad problematik (ångest, depression, personlighetsproblematik, ätstörning) slumpades till att få MCT eller KBT. MCT-gruppen visade större förbättring avseende ångest, depression och meta-oro. (Nordahl, 2009)
10 patienter med PTSD mottog MCT behandling och jämfördes med en kontrollgrupp på 10 väntlistepatienter. 8 av MCT-patienterna förbättrades. (Wells & Colbear, 2012).
Några studier bedrivna efter 2018 sammanfattas nedan.
10 patienter med hälsoångest behandlades med 12 MCT-sessioner och jämfördes med 10 väntlistepatienter. 80% av MCT-patienterna bedömdes efter behandling botade.(Bailey & Wells, 2024)
Patienter med depression slumpades till MCT eller KBT. 85 patienter fick MCT och 89 patienter KBT. 74% av MCT-patienternas självskattningar efter behandling indikerade att de ej uppfyllde kriterierna för depression. Samma siffra för KBT var 52%. (Callesen et al. 2020).
Värt att notera är att skillnaden mellan metoderna var mycket mindre när man istället för självskattningsskalan BDI (Beck Depression Inventory) använde en HDRS (Hamilton Depression Rating Scale) som inte är en självskattning utan en bedömar-skattning.
En studie jämförde MCT och KBT för GAD-patienter utifrån personlighetsdraget neuroticism. MCT ledde till större minskning i detta personlighetsdrag än KBT (Kennair et al, 2020).
Neuroticism är ett av fem personlighetsdrag som innefattas i den personlighetspsykologiska teorin “Big 5” och fångar bland annat in personers tendenser att oroa sig eller “ta till sig” av negativa erfarenheter. Att skatta högt på neuroticism har visat sig korrelera med sårbarhet för psykiatrisk problematik, varför behandlingar som kan sänka neuroticism blir angelägna att studera (Sauer-Zalvala & Barlow, 2022).
Sammantaget kan man konstatera att MCT verkar vara en lovande och effektiv behandling för tillstånd som bland annat GAD, depression, PTSD och hälsoångest. I de 8 studier som jämförde MCT och KBT gav MCT större behandlingseffekt (Normann & Morina, 2019).
I nästa del av texten kommer olika styrkor och svagheter med den forskning vi tagit del av diskuteras.
MCT:s styrkor - transdiagnostisk behandling och komorbiditet
MCT gör anspråk på att vara en så kallad “transdiagnostisk behandling” (Wells, 2009). Teorin är att MCT, genom att arbeta med problematiska antaganden människor har om bland annat oro och ältande behandlar processer gemensamma för väldigt många psykiatriska diagnoser. Normann och Morina (2019) noterar i sin metaanalys empririskt stöd för detta. MCT-patienter verkar förbättras både avseende så kallade primära och sekundära behandlingsmått. Detta innebär att exempelvis ångestpatienter verkar få mindre ångest (primärt mått) av att gå i MCT, men även bli mindre nedstämda (sekundärt mått). Analogt för depressionspatienter: de tycks bli mindre nedstämda av MCT, men även mindre ängsliga, mindre socialfobiska etc, trots att man inte nödvändigtvis adresserar dessa sekundära problem i behandlingen. Detta är mycket spännande och besläktat med nästa stycke om så kallade komorbida diagnoser.
“Komorbiditet” betyder “samsjuklighet” och när det används i psykoterapiforskning brukar det beskriva när patienter har flera psykiatriska diagnoser. Inom forskningsvärlden finns vissa tendenser att utesluta patienter från studier på terapi eller psykofarmaka om det finns komorbiditet (Humphreys, 2017) (Zimmermann et al. 2004). Risken blir då att behandlingar baseras på patienter som “bara” har en diagnos, vilket inte översätts till verkligheten där det är mycket vanligt med två eller fler diagnoser samtidigt. Normann och Morina (2019) noterar att de MCT-studier de sammanställt tenderar att inkludera patienter med komorbida diagnoser, och att dessa verkar bli hjälpta, vilket ger bättre indikationer om forskningsresultatens chanser att översättas till klinisk praktik.
Lite sund kritik - OCD, risk för partiskhet, små samples,
Forskningsstödet för MCT för OCD är jämförelsevis tunt, någonting även Normann och Morina (2019) noterar, inte minst avseende jämförelser med KBT. Deras meta-analys fångade endast in studier som jämförde KBT och MCT för ångest- och depressionstillstånd, så när man säger att “MCT verkar lika bra eller bättre än KBT” var de noggranna med att påpeka att vi ännu inte kan generalisera detta påstående för att gälla även OCD. Författarna påpekar även att studier som jämför KBT och MCT inte hjälper oss besvara frågan “kan det vara så att MCT och KBT fungerar olika bra för olika patientgrupper, trots att de har samma diagnos?”. Detta hade varit en mycket intressant frågeställning att se mer forskning på.
MCT:s upphovsman Adrian Wells står som medförfattare till en betydande del av de studier som skrivits om behandlingsformen. Detta är någonting han själv och hans medförfattare är noga att vara transparenta med, men likväl finns det i detta en risk för partiskhet som kan vara värd att ha i åtanke.
Det stämmer att MCT visar goda behandlingsresultat, men genomsnittsdeltagandet i de studier Normann och Morina (2019) slog samman var 31 personer per studie. Det är inte särskilt många, och det påverkar hur mycket man kan generalisera resultaten (vilket även författarna till själva studierna är noggranna med att påpeka). Samtidigt behöver rapporter med små samples bedrivas och publiceras för att man ska få finansiering för större och mer robusta studier i framtiden. I vanlig ordning är en blandning av optimism över lovande fynd i kombination med ödmjukhet för den relativt korta tid MCT beforskats att föredra.
Avslutande ord
Denna text har haft som ambition att sammanfatta forskning på MCT på ett sätt som blir tillgängligt och läsbart för en bred publik utan stora förkunskaper om psykologi eller statistiska begrepp. En del avväganden behöver då göras mellan förenkling och komplexitet: målet har varit att varken göra texten läsvänlig på bekostnad av att missrepresentera forskningen, men heller inte redogöra för alla tekniska detaljer och göra texten onödigt snårig. Vi hoppas att du som läsare funnit texten lärorik, fått mer kunskap om MCT och att vi kunnat bidra med lite mer robusta exempel på vad vi menar när vi säger att “MCT har stöd i forskning”.
Litteratur
Johnson, S. U., Hoffart, A., Nordahl, H. M., and Wampold, B. (2017). Metacognitive therapy versus disorder-specific CBT for comorbid anxiety disorders: a randomized controlled trial. J. Anxiety Disord. 50, 103–112. doi: 10.1016/j.janxdis.2017.06.004
van der Heiden, C., Muris, P., and van der Molen, H. (2012). Randomized controlled trial on the effectiveness of metacognitive therapy and intolerance-of-uncertainty therapy for generalized anxiety disorder. Behav. Res. Ther. 50, 100–109. doi: 10.1016/j.brat.2011.12.005
Humphreys K. A Review of the Impact of Exclusion Criteria on the Generalizability of Schizophrenia Treatment Research. Clin Schizophr Relat Psychoses. 2017 Spring;11(1):49-57. doi: 10.3371/1935-1232-11.1.49. PMID: 28548580.
Kennair, Leif Edward & Solem, Stian & Hagen, Roger & Havnen, Audun & Nysaeter, Tor & Hjemdal, Odin. (2020). Change in personality traits and facets (NEO‐PI‐R) following metacognitive therapy or cognitive behavior therapy for generalized anxiety disorder: Results from a randomized controlled trial. Clinical Psychology & Psychotherapy. 28. 10.1002/cpp.2541.
Nordahl, H. M. (2009). Effectiveness of brief metacognitive therapy versus cognitive-behavioral therapy in a general outpatient setting. J. Cogn. Ther. 2, 152–159. doi: 10.1521/ijct.2009.2.2.152
Normann, N., and Morina, N. (2018). The Efficacy of metacognitive therapy: a systematic review and meta-analysis. Front. Psychol. 9:2211. doi: 10.3389/fpsyg.2018.02211
Papageorgiou, C., and Wells, A. (2015). Group metacognitive therapy for severe antidepressant and CBT resistant depression: a baseline-controlled trial. Cognit. Ther. Res. 39, 14–22. doi: 10.1007/s10608-014-9632-x
Sauer-Savala, S & Barlow, D,H. 2022. Neuroticism - ett nytt perspektiv på emotionella problem och deras behandling. Natur & Kultur. Stockholm.
Wells, A (2009). Meta-Cognitive Therapy for Anxiety and Depression. Guilford Press.
Zimmerman M, Chelminski I, Posternak MA. Exclusion criteria used in antidepressant efficacy trials: consistency across studies and representativeness of samples included. J Nerv Ment Dis. 2004 Feb;192(2):87-94. doi: 10.1097/01.nmd.0000110279.23893.82. PMID: 14770052.