Detta blogginlägg kommer att djupdyka in i några viktiga skillnader i hur MCT och KBT fungerar. Texten kräver viss förkunskap om terapimetoderna. Vill du läsa mer om MCT kan du göra det här och här. Mer information om KBT hittar du här och här.
Är huvudproblemet tankar, känslor och beteenden (KBT) eller metakognitioner (MCT)?
Mycket förenklat arbetar man i KBT med triangeln “tankar-känslor-beteenden” och utgår från att om patienten får stöttning i att ändra problematiska tankar och/eller beteenden kommer detta att få goda konsekvenser för dennes känsloliv. I KBT kan man jobba med så kallad kognitiv omstrukturering, där exempelvis nedstämda och självkritiska patienter får öva på att se att deras självbilder kanske inte motsvarar verkligheten. För dessa patienter är det mycket vanligt att även ha inslag av s.k beteendeaktivering för att hjälpa patienten bli mer aktiv i sitt liv, vilket på sikt brukar höja humöret och ge mer glädje i deras liv. Man förändrar alltså tankar och beteenden på ett sätt som för många ger positiv förändring även av känslolivet.
Inom MCT tänker man att huvudproblemet ser något annorlunda ut. Det finns absolut problematiska beteenden (att undvika, att stanna hemma, att döva sin sorg med alkohol etc) och problematiska tankemönster (oro, ältande, hot-skanning, självkritik etc). MCT utgår dock från att dessa styrs och regleras av metakognitioner.
Metakognitioner är mer eller mindre medvetna föreställningar om hur ens tankar fungerar och hur man bör tänka. En person som är nedstämd har kanske tanken “jag kommer inte må bättre förrän jag vet varför jag är nedstämd”. Inom MCT skulle vi kalla detta en positiv metakognition om ältande/ruminering, då den indirekt uppmanar en att tänka mer på hur man mår och varför, i syfte att förstå sig själv bättre och därefter kunna må bättre. Tyvärr fungerar det ofta tvärtom - att man blir mer nedstämd ju mer man tänker på sin nedstämdhet. Detta kan även föra med sig att man känner sig trött, stannar hemma från arbete etc. Men, och häri ligger den viktiga skillnaden, inom MCT tänker man sig att alla dessa tankar/känslor/beteenden styrs av metakognitioner, och att det är dessa vi bör hjälpa patienten att få syn på och förändra.
Innehållsnivå kontra metanivå
Denna punkt är nära släkt med ovanstående text om metakognitioner, och kommer att röra skillnaden i huruvida man försöker förändra tankars innehåll eller hur patienten förhåller sig till tankar.
Inom KBT finns som sagt en intervention som kallas kognitiv omstrukturering. Där identifierar man negativa automatiska tankar, tittar på om det finns motbevis för dessa, övar sig på att se sina tankar på nya sätt och i förlängningen ändra dem. Detta är att behandla tankar på vad man inom MCT kallar för innehållsnivå. Man talar om tankars innehåll, och om de stämmer eller inte. En KBT-terapeut hade kanske bemött en person med negativa automatiska tankar om att vara en tråkig person med frågor som:
“Vad är bevisen för att du är en tråkig person?
“Hade en tråkig person lekt med sina barn så mycket som du berättade att du gjorde i helgen?”
“Kan vi se det på ett annat sätt?”
“Nästa gång du får den tanken, vad tror du hade hänt om du påminde dig själv om några av de fina och roliga saker du gjort för andra människor den senaste månaden?”
Genom att uppmärksamma sina snedvridna kognitioner och att öva på att rätta till dem kommer patienten att långsiktigt förbättras, enligt KBT- teorin.
Inom MCT ser man annorlunda på detta: man vill synliggöra hur negativa tankar i sig själva inte behöver vara ett problem. Problemet ligger i tiden spenderad i att älta eller oroa oss för dem. En person som går i MCT och uppger att hen är en tråkig person skulle kanske få motfrågor av MCT-terapeuten så som:
“Det låter som att du fick en negativ tanke om dig själv. När du får en sådan, vad brukar du göra, brukar du gå in och fundera på dess sanning/falskhet eller brukar du låta den vara?”
“När du funderar mer på sådana här tankar, hur brukar det påverka ditt mående?”
“Om du upptäckte att du kunde välja hur mycket tid du lägger på den här typen av tankar, hur hade det påverkat dina problem med nedstämdhet?”
Man går inte in och försöker förändra själva tanken, utan höja patientens meta-medvetenhet. Man visar sedan genom sokratisk dialog att lösningen ur ett MCT-perspektiv inte är att försöka rätta till tankar genom att tänka mer, utan att öka upplevelsen att det går att välja om man engagerar sig eller inte i sina negativa tankar. MCT utgår ifrån antagandet att om man hjälper patienten att älta mindre kommer tankarna att ta hand om sig själva. Man bör alltså inte anstränga sig för att förändra deras innehåll.
Avslutande reflektioner - likheter
Med detta sagt finns även ett antal stora likheter mellan metoderna, som också kan vara värda att nämna. Gemensamt för KBT och MCT är att man i regel:
Arbetar “här och nu” snarare än i det förflutna
Har ett avgränsat fokus och få sessioner jämfört med traditionell samtalsterapi
Använder sig av hemuppgifter och skattningsskalor
Har en relativt “aktiv” terapeut som ofta ställer frågor och kan leda samtalet
Använder whiteboard eller liknande för att göra olika konceptualiseringar
Som den uppmärksamme läsaren noterar är alltså formen för KBT och MCT mycket lika, men teorin och fokuset skiljer sig. Hoppas att denna text varit hjälpsam för att förstå likheter och skillnader på dessa två terapimetoder.