Då många av våra senaste bloggtexter rört relativt tekniska delar av MCT kommer detta inlägg att ha en mer öppen och reflekterande ingång. Nedan kommer ett antal vardagliga rubriker och tankar om hur metakognitioner kanske kan addera till vår förståelse av dem.
Metakognitioner om arbete/utbildning
“Om jag funderar på ett jobb-problem kvällen innan, så kommer jag att vara förberedd när jag kommer dit nästa morgon.”
Många av oss känner kanske igen oss i ovanstående formulering, som skulle kunna kallas för ett positivt meta-antagande om jobb-grubblande. Vissa kanske tänker på jobbproblem på fritiden på ett sätt som känns produktivt och oproblematiskt, och andra kanske tycker att tänkandet först känns produktivt men sedan övergår i oro eller grubblande. Att starkt hålla med om om ovanstående meta-antagande skulle kunna vara en del i förklaringen av varför vissa har lättare att “lämna jobbet på jobbet” än andra - helt enkelt för att man har olika tankar om hur nyttigt det är att tänka på jobbet på fritiden.
Metakognitioner om andra människor
“Om jag tror att någon är arg på mig borde jag försöka minnas om jag sagt något dumt.”
Med MCT-termer skulle man kalla ovanstående för en positiv metakognition om s.k “gap filling”, alltså en föreställning om att det är bra att försöka få sig själv att minnas saker man kanske glömt. Problemet kan bli att man antingen hittar någonting och oroar sig över det istället för att agera, eller istället börjar oroa sig över tanken “tänk om jag verkligen gjort någonting men bara inte minns det”. Mångas tilltro till metakognitioner som dessa varierar säkerligen utifrån yttre faktorer, såsom generell stress eller om man druckit alkohol kvällen innan. Med andra ord, personer som inte alls håller med om metakognitionen ovan i vanliga fall kanske medvetet eller omedvetet gör det desto mer efter en lång utekväll.
Metakognitioner om personliga projekt
“Om jag får en tanke om mitt pågående projekt [renovering, träningsmål, ett konstprojekt] borde jag tänka mer på det för att se om jag hittar en lösning jag inte kommit på ännu”
Någon kanske ena dagen njuter mycket av att dagdrömma om hur den ska sätta plantor på sin balkong, men nästa dag blir stressad och uppvarvad av tankar på hur man ska “maximera” samma balkongprojekt. Det är inget fel eller onormalt med den variationen. Dock kanske samma person får syn på någonting nytt om sitt eget tänkande genom att ärligt svara hur mycket hen håller med om ovanstående meta-antagande.
Är medhållet högt finns risken att man kanske fastnar i en sorts stressigt ältande och att denna lustfyllda aktivitet kantas av “måsten” och “borden” som förtar en del av dess charm. Jämför med påståendet
“Om jag får tankar om min balkong tänker jag gärna mer på dem, men känns det stressigt och jobbigt kan man bara låta dem vara en stund”
(Är du som lärare intresserad av vad vi inom MCT åsyftar när vi talar om att “låta tankar vara” kan du läsa mer här)
Här tillåts större flexibilitet och i teorin skulle en person med denna metakognition ha lättare att släppa olika projekttankar om hen kände att de gav mer stress än lösningar eller trevligt dagdrömmande. Tilläggas bör att folk nog inte sitter och formulerar tankar på exakt det här sättet - i vanlig ordning överdrivs framställningen för pedagogisk tydlighet.
Avslutande ord
Inget av ovanstående resonemang om metakognitiva perspektiv på vardagen skall ses som ett försök att stigmatisera eller patologisera - tvärtom. Tanken med denna text är att visa på det normala i att ha tankar om hur man bör tänka, och hur dessa tankar kan vara både hjälpsamma och ohjälpsamma. Även i fall då vi verkar ha ohjälpsamma metakognitioner är detta inte någonting som nödvändigtvis måste tas bort eller åtgärdas. Snarare kan det tjäna som ett tillfälle för ödmjuk reflektion över hur många av oss, trots vår rationella och lösningsfokuserade självbild, ibland dribblar bort oss och försöker lösa övertänkande med mer tänkande.