"Allt kan väl inte vara tankar?" - Vanliga frågor om MCT, del 1

Denna serie av blogginlägg kommer att besvara de vanligaste frågorna som brukar ställas om MCT. Första delen av texterna kommer att ge ett kortfattat och teoretiskt grundat svar. Svaret kommer därefter kompletteras genom en fiktiv dialog mellan en patient och behandlare. 

"Det pratas väldigt mycket om tankar i MCT, men inte så mycket om känslor? Allt kan väl inte vara tankar? Vissa saker tänker man inte ens på, det är bara fysiska symtom?

Teoretiskt svar: 

Självklart finns det känslor och självklart finns det fysiska symtom som bidrar till lidande. Dessa behöver inte alls ha sin källa i någon form av tänkande. Dock är det inte dessa känslor och symtom MCT jobbar med - MCT jobbar med kombinationen av tre saker: 

1. Jobbiga tankar, känslor eller fysiska symtom

2. Ohjälpsamma strategier för att hantera dessa tankar, känslor eller symtom

   1. Exempelvis oroande, ältande, hotmonitorering, undvikande, alkoholbruk, tvångshandlingar etc

3. Ohjälpsamma föreställningar (metakognitioner) om om sina känslor, symtom och sina hanteringsstrategier 

   1. Exempelvis ”om jag kommer in på tankar om hur dåligt mitt liv är sugs jag alltid in i ältande, jag kan inte kontrollera det”. 

Det är först när alla tre bitar ovan finns som en MCT-insats är verkligt berättigad. MCT-terapeuten gör en noggrann konceptualisering för att se just hur symtom, strategier och metakognitioner samverkar. Skulle det i en sådan konceptualisering visa sig att en person har ett symtom (exempelvis kronisk smärta) men inte ältar och oroar sig för den, och inte heller har ohjälpsamma antaganden om hur hen ska handskas med den, så har patienten inte ett metakognitivt problem. En MCT-behandling är då inte berättigad. Om samma person däremot skulle älta eller oroa sig kring sitt symtom, och känner att ältandet och oron står utanför hens kontroll, är en MCT- intervention desto mer berättigad.

MCT intresserar sig alltså för tankar, men målet är aldrig att  ”bevisa” att symtom och känslor kan reduceras till tankar. Målet är som sagt att se hur känslor och symtom samverkar med tankar. När man kartlagt denna samverkan ökar precisionen med vilken man kan jobba på problemet. Nedan följer en vinjett för att illustrera hur frågan skulle kunna behandlas inom ramen för en terapi. 

Vinjett:

Patient (P): Det pratas väldigt mycket om tankar i MCT, men inte så mycket om känslor? Finns det inte känslor utan tankar? Finns det inte "rena" fysiska symtom som gör att man lider? 

Terapeut (T): Bra fråga, vill du berätta lite mer hur du tänker?

P: Jag har ju kronisk smärta i mitt knä, som jag ibland blir väldigt ledsen och arg över. Skulle du säga att jag då ältar mig till att vara arg? Är det inte rimligt att vara arg för att jag inte kan leva lika aktivt som innan jag skadade mitt knä?

T: Kan du berätta om något tillfälle då du känner att den här smärtan ställer till det för dig och att du blir ledsen och arg för den?

P: Senast igår: min tvååring ville att jag skulle leka med henne och sprang och gömde sig bakom soffan. Jag tänkte mig inte för och gjorde ett hopp framåt och då small smärtan till i knät och jag blev sur på mig själv för att jag inte tänkte mig för.

T: Det låter som att du fick en tanke av typen "vad klantigt av mig" när du fick sådär ont?

P: Verkligen, jag kände mig som en idiot.

T: Vad gjorde du sen?

P: Just den här gången gick jag in och analyserade både att jag gjorde det där hoppet men också hur livet skulle sett ut om jag inte skadat knät.

T: Hur mådde du då? Hur länge tänkte du på detta?

P: Jag blev arg och bitter, jag tror jag ältade det hela i kanske en timma. Ibland känns det som att jag inte kan sluta när jag väl har fastnat i de banorna. 

T: Det låter verkligen jobbigt. Men får jag fråga en annan sak? Finns det gånger som du känner smärtan och kan bli ledsen och arg över det som hänt, men inte ältar lika mycket?

P: Jo, nu när jag kom hit till exempel. Smärtan kändes i knät när jag gick i trappan här utanför, och det kändes trist.

T: Men du fastnade inte lika mycket i tankar kring det? 

P: Nej, jag skulle ju hit och träffa dig. 

T: Känner du dig lika arg och bitter nu som igår kväll?

P: Nej, det är sant, det gör jag inte... men det gjorde inte lika ont idag heller.

T: Det köper jag, smärtnivån kan spela stor roll. Men kan det också vara så att du känner dig mindre arg och bitter för att du inte fördjupade dig i dina tankar om smärtan och dess mening? 

P: Kanske.

T: Jag tror ingen skulle förneka att det finns en fysisk verklighet som påverkar oss, och att du påverkas av smärtan i ditt knä. Men om man skulle kunna jobba på att lära sig ha den smärtan och ilskan, men utan att gå in i ältande kring den, hade det kunnat hjälpa dig?

P: Jo men det tror jag. Så du menar inte att jag uppfinner min smärta eller min ilska genom att tänka, men att jag kanske känner mer av dem när jag tänker mer på dem?

T: Ja, eller att de kanske tar mer plats och uppmärksamhet?

P: Ja, för ibland har jag ont och är jättearg över det, och ibland är jag lite mer "det är vad det är". 

T: Precis, och det jag undrar är då - hade det varit hjälpsamt för dig om du hade kunnat välja att inte fördjupa dig i smärtan och ilskan när de kommer i vardagen?

P: Det hade varit skönt, det känns som att det hade blivit mer tid och energi över till annat.

T: Ok, ska vi se om vi kan jobba på det? 

P: Ja. 

Frågan om tankar kontra känslor och symtom besvaras ur en annan infallsvinkel av den framstående MCT-terapeuten Göran Parment i hans bok MCT (sidorna 222-226) för den som vill läsa mer om frågan.